Svensk vindkraft fortsätter att byggas ut och slå rekord men samtidigt kan man tänkas ifrågasätta realismen i de statliga vindkraftsmålen. Ett av problemen med ett energisystem som det ser ut idag är nämligen att elenergi har ett väldigt kort bäst-före-datum. Man måste konsumera energin i precis samma ögonblick man producerar den. Tittar man på vindkraften så beror inte mängden producerad energi på hur mycket vi människor vill ha, utan hur mycket vinden blåser. Det beror väldigt kraftigt på det dessutom. En fördubbling i vindstyrka ger åtta gånger högre effekt, medan en halvering av vindstyrkan minskar effekten till en åttondel. Och vindstyrkan kan ändras ganska snabbt. Energi som kontrolleras av naturen och inte av oss människor kallas intermittent energi.

Det hela illustreras av figuren nedanför som visar ett energisystem, jag tror det är Danmark, med 20% vindkraft. Den övre kurvan visar konsumtionen och den undre produktionen av vindkraft. Jag ska säga på en gång att jag inte är helt säker på var datapunkterna kommer ifrån så man bör inte se på den kvantitativt utan snarare kvalitativt där den stämmer bra överens med liknande figurer jag sett tidigare.

Vad säger då den här figuren oss? Jo, den säger dels att konsumtionen varierar kraftigt, men att även produktionen av vindkraft varierar väldigt mycket och väldigt kaotiskt. Ibland har man tillräckligt mycket vindkraft för att täcka upp hela behovet, ibland har man inget alls. Och tomrummet mellan övre och undre måste fyllas av något som vi människor kan styra över, så kallad reglerkraft. I dagsläget finns det i princip två typer av reglerkraft, vattenkraft och fossil energi (gas/olja/kol).

Så om vi tar den figuren och antar att det går att direktöversätta den till ett framtida Sverige med 20% vindkraft. Vad innebär det? Jo, eftersom Sverige har väldigt mycket vattenkraft skulle vi klara oss bra, vi skulle kunna täcka upp 50% av glappet med den. Men resten då? Sanningen är att vi inte har så mycket alternativ till resten. Vi måste använda oss av den enda återstående reglerkraftsformen vi har tillgänglig, fossil energi (gas/olja/kol). Tyvärr är det så. Varje investerad kWh i vindkraftsenergi är i dagsläget även en investerad kWh i fossil energi. Om man tittar på olika länder energiproduktion ser man att alla länder som har mycket vindkraft kompenserar detta med mycket kolkraft.

Detta är dock inte särskilt politiskt korrekt, vilket sätter statligt ägda Vattenfall i en lite knivig sits. Å ena sidan har man krav på sig att bygga ut förnyelsebart, å andra sidan har man krav att inte bidra till fossil energi, å tredje sidan har man krav på sig att hålla ett stabilt elnät åt Sveriges hushåll och industri. Inte konstigt att det blir så mycket stormar och blåsväder kring det företaget när sätts i den sortens situation med totalt motstridiga instruktioner.

Så, för att återgå till den inledande frågan, hur kan man minska sårbarheten i ett energisystem genom att byta ut baskraft mot intermittent energi? Ja, det skulle vara intressant om någon kunde svara på det åt mig.

Detta är ju ytterst märkligt med tanke på att Storbritannien vill göra en storsatsning på kärnkraft, något som även vårt svenska Vattenfall sneglat åt. Paddy Regan, en ganska nära kollega i Storbritannien kommenterar det i New Scientist:

The nuclear physics community have basically been ‘done in’ by the STFC, who seem intent on killing off nuclear physics as an academic pursuit in the UK. How this can be happening at a time of discussions of nuclear new build is incredible. Where does the STFC think the trained manpower that the UK in nuclear physics and associated instrumentation and measurement is going to come from?

Enligt vad jag har hört håller den europeiska lobbyorganisationen för kärnfysik, NuPECC, nu som bäst på att formera sina trupper som ska sätta press på SFTC. Det ska bli intressant att se hur det här går.

Det har ju varit en relativt stor affär om att just glaciärerna är på väg att smälta och vilka ödesdigra konsekvenser det kommer att få för stora delar av jordens befolkning när 12000 kubikkilometer vatten släpps fria. Enligt BBC verkar dock mycket av den här affären baseras på en enkel felläsning. IPCC skriver i sin rapport:

Glaciers in the Himalayas are receding faster than in any other part of the world and, if the present rate continues, the likelihood of them disappearing by the year 2035 and perhaps sooner is very high if the Earth keeps warming at the current rate. [...] Its total area will likely shrink from the present 500,000 to 100,000 square kilometres by the year 2035

I arbetet som detta baseras på ska det tydligen stå:

The extrapolar glaciation of the Earth will be decaying at rapid, catastrophic rates – its total area will shrink from 500,000 to 100,000 square kilometres by the year 2350

Anledningen till felläsningen ska tydligen komma från att man valt att använda icke-reviewade andrahandsinformation som källmaterial istället för att gå på den ursprungliga publikationen. Nu är det ju visserligen fortfarande inte speciellt bra om glaciärerna smälter till år 2350 men det är ju en viss skillnad på 25 år i framtiden och 340 år i framtiden. Och aningen pinsamt.

Även Uppsalainitiativet har uppmärksammat detta och de påpekar att det inte är ”helt lätt att utreda var felet kommer ifrån eller om det ligger någon annan rapport bakom siffran 2035″. Som naturvetare får jag dock lite rysningar längs ryggraden när jag hör talas om publicerade siffror som det inte är helt lätt att se vad som ligger bakom.

Efter fem sidor av författanrnamn och tillhörande institutioner visar man att man alltså har mätt pseudorapiditetsdensiteten för laddade partiklar vid höga energier och kommit fram till att den är

för inelastiska reaktioner och

för en annan sorts reaktion, vilket är konsistent med tidigare mätningar. Inte så superspännande resultat kanske, men det är resultat. Och framför allt de första resultaten från LHC! För att citera slutsatserna i artikeln:

The results are consistent with earlier measurements of primary charged-particle production in proton-antiproton interactions at the same energy. They are also compared with model calculations. These results have been obtained with a small sample of events during the early commissioning of the LHC. They demonstrate that the LHC and its experiments have finally entered the phase of physics exploitation, within days of starting up the accelerator complex in November 2009.

Förra gången den var på tapeten var 10 september 2008, då det för första gången skulle skickas en protonstråle genom den. De flesta minns kanske inte det stora med att en av de mest avancerade maskiner människan byggt skulle tas i bruk, utan snara den uppståndelse som uppstod när någon fick för sig att denna maskin skulle skapa svarta hål som skulle förinta universum. Komiskt på ett sätt, men det innebar en hel del extra besvär för de som var involverade när de inte bara var tvungna att få igång maskinen, men dessutom få media att inse att de var ute och cyklade, Jag misstänker att det förstnämnda var lättare. Detta lyckades hur som helst och vi fick tårta på institutionen. Men säg den lycka som varar för evigt, strax hade strålen cirkulerat innan en magnet fick spatt och sänkte hela anläggningen.

Sen dess har man arbetat i det tysta på CERN för att få igång den igen. Och igår cirkulerade för första gången båda protonstrålarna i maskinen och till slut bestämde man sig för att låta den göra det den var designad för. Krocka dessa strålar. Klockan 14:22 skedde detta, sen tog det inte lång tid innan CERN kom med ett pressmeddelande, och Ny Teknik, DN samt SvD skrev sina första artiklar. Nästa år ska det förhoppningsvis börja köras på högre energier och sen får vi förhoppnigsvis svar på några av de olösta mysterierna i universum. Och säkert dubbelt så många till att ta tag i.

FOTO:Patrik Lundin

Bakgrunden är en händelse som inträffade i november 2008 då en artikel av forskare från KTH och Chalmers som publicerats ett år tidigare fick lite oönskad uppmärksamhet. Artikeln hade titeln Charlantry in forensic speech science: A problem to be taken seriously och publicerades i International Journal of Speech Language and the Law. Den handlade om lögndetektorer som baseras på ljudupptagningar av röster. Genom att analysera små svängningar i rösten påstår tillverkarna att de kan avgöra det mentala tillståndet hos den som pratar. Alltså om denne ljuger eller inte.

Författarna till artikeln visade att detta var felaktigt och att det inte alls gick att avgöra. Lögndetektorerna som det aktuella företaget hade tillverkat hade ingen effekt alls. Tydligen ska det till och med vara textbokskunskap inom psykologin att lögndetektorer bara är bluff och båg. Den enda effekt som man har lyckats påvisa är den så kallade bogus pipeline-effekten, att en person som är kopplad till en lögndetektor oftare berättar sanningen. Och det är ju inte så konstigt att man säger sanningen om man tror att man kommer att bli avslöjad om man ljuger. Klassisk placeboeffekt. Tyvärr nöjde sig inte författarna med att enbart angripa lögndetektorerna utan även personerna bakom lögndetektorerna. I artikeln hade man en sektion med titeln ”Who is Mr. Liberman” där man bland annat angrep honom för att han inte skulle ha en akademisk examen. Artikeln vara alltså ganska provokativt formulerad, vilket båda granskarna av artikeln påpekade innan publiceringen, och hade den inte varit det hade kanske historien tagit en annan gång.

Här hade allt i så fall kunnat vara frid och fröjd om inte företaget som byggde lögndetektorerna, Nemesysco, hade hört av sig till tidskriften och bett dem dra tillbaka artikeln genom att hota med stämmning för ärekränkning. Inte nog med det så skulle tidskriften på en väl synlig plats be officiellt om ursäkt och dessutom ge en mindre donation till Nemesysco för besväret. Tidskriften böjde sig tyvärr för detta och drog sig tillbaka, vilket resulterade i en del upprörda känslor bland forskare runt om i världen och på DN. Här hade forskare som kritiserade pseudovetenskap blivit censurerade!

En av författarna skriver själv om artikeln på Newsmill.

Så vad har det då för betydelse idag? Hur bör forskarsamhället agera i sådana här frågor? En viss risk finns att detta kommer att bli vanligare och vanligare i framtiden om, som vissa på mötet påpekade, företag och andra uppdragsgivare vill ha en mer deltagande del i forskningen.

En annan intressant aspekt är den censur som är inbyggd i själva det vetenskapliga systemet, självcensuren. Ska man som forskare tillåtas ifrågasätta IPCC och koldioxidåtgärderna? Får man lägga fram en doktorsavhandling om att mobilstrålning är skadligt för hjärnan? Får man kritisera SKBs metod att använda kopparkapslar för slutförvar av använt kärnbränsle, en diskussion som gått varm i kommentarerna till mitt inlägg Kopparkonspirationer och kärnavfall? Eller ska man som forskare våga skriva en artikel som kan verka provokativ mot ett företag som tillverkar lögndetektorer? Jag håller nog med den sida som under mötet hävdade att forskare bör ta en större plats i samhällsdebatten samt att vi ömt bör vårda våra fritänkande men obekväma forskare.

Slutligen vill jag avsluta med att citera en av deltagarna på mötet: ”Nationell yttrandefrihet är aldrig starkare än den globala yttrandefrihetens svagaste länk”

En revidering av riktlinjerna för utbildning på forskarnivå pågår bl.a. avseende finansiering av studiestödet med den långsiktiga inriktningen att högst ett år av en utbildning som leder till doktorsexamen ska finansieras med utbildningsbidrag, dvs. i normalfallet minst tre års doktorandanställning för kombinationen utbildningsbidrag/doktorandanställning (undantaget för stipendier eller annan finansiering). Förändringarna träder ikraft fr.o.m. den 1 juli 2010 och avser de som fr.o.m. det datumet antas till utbildning på forskarnivå.

Alltså att alla som antas till forskarutbildning efter 1 juli 2010 ska finansieras med utbildningsbidrag i högst ett år och få anställning resten av tiden. Att doktorander ska ha rätt till anställning så tidigt som möjligt, helst från dag ett, är något som doktoranderna har kämpat för i många år. Hela problematiken med utbildningsbidrag har jag skrivit mer om här men det handlar bland annat om att man saknar sjukpenninggrundande inkomst (SGI) och mycket mer. Eller som doktorandnämndens ordförande säger i pressmeddelandet från Uppsala studentkår:

Att universitetet valt att satsa rejält på doktoranderna är oerhört positivt, säger Marta Axner, ordförande för Uppsala studentkårs doktorandnämnd. Många doktorander lever idag i en väldigt utsatt situation, och det här beslutet innebär en välbehövlig och mycket välkommen förbättring för dem.
En anställning innebär också att doktoranderna får bättre tillgång till socialförsäkringssystemen. För de doktorander som saknar vilande SGI sedan tidigare tar det vid övergången från utbildningsbidrag till anställning åtta månader innan de är fullt försäkrade. Ytterligare ett års anställning innebär därför en lika lång förlängning av den tid som doktorander har tillgång till sjuk- och föräldraledighet.

Se även artikeln i UNT.

Vattenfall har tidigare visat intresse för att investera i brittisk kärnkraft, men då beslutat att avvakta på grund av den ekonomiska krisen. Nu verkar det som om man kommit på ett sätt att finansiera investeringarna, genom att sälja sitt svenska elnät. Tydligen har TV4 råkat komma över ett internt styrdokument med mål att hitta en köpare till årsskiftet och slutförhandla affären senast nästa höst. Maud Olofsson går dock ut och dementerar försäljningen genom att säga att frågan varit uppe för diskussion i styrelsen men tydligen inte är intressant. Dessutom ska vice vd Hans von Uthman hotats med sparken för att han har motsatt sig affären. Vi får se hur den här historien utvecklar sig i fortsättningen.

Nu är det dock inte bara tråkigheter i denna historia. När ärendet kom upp i ljuset hanterades det snabbt och Uppsala universitets tar bestämt avstånd från det inträffade. Enligt UNT har doktoranden nu kompenserats i form av en doktorandtjänst och ny handledare.

Men även om just detta ärende är ett extremfall i den bemärkelse att professorn troligtvis brutit både mot universitetets regler och Sveriges lag är det ändå intressant för att det illustrerar den mentalitet och inställning till doktorander som finns bland vissa forskargrupper. Det finns kinesiska doktorander som har fått 5 900 kronor i månaden från kinesiska staten medan andra har arbetat 80 timmar i veckan med spioner på plats i laboratoriet. Både stipendier och utbildningsbidrag, som jag skrivit om tidigare, är idag fullt levande system.

Även Akademisk Frihet har skrivit om detta. Doktorandnämndens ordförande och handledaren uttalar sig här och här.