Idag har Akademiska senaten vid Uppsala universitet sammanträtt för andra gången den här terminen. Förra gången var det ett två dagarsinternat på Gimo herrgård. Den här gången var det ett lite mindre möte på Gustavianum. Det stora ämnet för dagen var Censur av forskning – hot och motmedel, eller som någon annan skulle kunnat kalla det lögndetektorer och förbannad dikt.
Bakgrunden är en händelse som inträffade i november 2008 då en artikel av forskare från KTH och Chalmers som publicerats ett år tidigare fick lite oönskad uppmärksamhet. Artikeln hade titeln Charlantry in forensic speech science: A problem to be taken seriously och publicerades i International Journal of Speech Language and the Law. Den handlade om lögndetektorer som baseras på ljudupptagningar av röster. Genom att analysera små svängningar i rösten påstår tillverkarna att de kan avgöra det mentala tillståndet hos den som pratar. Alltså om denne ljuger eller inte.
Författarna till artikeln visade att detta var felaktigt och att det inte alls gick att avgöra. Lögndetektorerna som det aktuella företaget hade tillverkat hade ingen effekt alls. Tydligen ska det till och med vara textbokskunskap inom psykologin att lögndetektorer bara är bluff och båg. Den enda effekt som man har lyckats påvisa är den så kallade bogus pipeline-effekten, att en person som är kopplad till en lögndetektor oftare berättar sanningen. Och det är ju inte så konstigt att man säger sanningen om man tror att man kommer att bli avslöjad om man ljuger. Klassisk placeboeffekt. Tyvärr nöjde sig inte författarna med att enbart angripa lögndetektorerna utan även personerna bakom lögndetektorerna. I artikeln hade man en sektion med titeln ”Who is Mr. Liberman” där man bland annat angrep honom för att han inte skulle ha en akademisk examen. Artikeln vara alltså ganska provokativt formulerad, vilket båda granskarna av artikeln påpekade innan publiceringen, och hade den inte varit det hade kanske historien tagit en annan gång.
Här hade allt i så fall kunnat vara frid och fröjd om inte företaget som byggde lögndetektorerna, Nemesysco, hade hört av sig till tidskriften och bett dem dra tillbaka artikeln genom att hota med stämmning för ärekränkning. Inte nog med det så skulle tidskriften på en väl synlig plats be officiellt om ursäkt och dessutom ge en mindre donation till Nemesysco för besväret. Tidskriften böjde sig tyvärr för detta och drog sig tillbaka, vilket resulterade i en del upprörda känslor bland forskare runt om i världen och på DN. Här hade forskare som kritiserade pseudovetenskap blivit censurerade!
En av författarna skriver själv om artikeln på Newsmill.
Så vad har det då för betydelse idag? Hur bör forskarsamhället agera i sådana här frågor? En viss risk finns att detta kommer att bli vanligare och vanligare i framtiden om, som vissa på mötet påpekade, företag och andra uppdragsgivare vill ha en mer deltagande del i forskningen.
En annan intressant aspekt är den censur som är inbyggd i själva det vetenskapliga systemet, självcensuren. Ska man som forskare tillåtas ifrågasätta IPCC och koldioxidåtgärderna? Får man lägga fram en doktorsavhandling om att mobilstrålning är skadligt för hjärnan? Får man kritisera SKBs metod att använda kopparkapslar för slutförvar av använt kärnbränsle, en diskussion som gått varm i kommentarerna till mitt inlägg Kopparkonspirationer och kärnavfall? Eller ska man som forskare våga skriva en artikel som kan verka provokativ mot ett företag som tillverkar lögndetektorer? Jag håller nog med den sida som under mötet hävdade att forskare bör ta en större plats i samhällsdebatten samt att vi ömt bör vårda våra fritänkande men obekväma forskare.
Slutligen vill jag avsluta med att citera en av deltagarna på mötet: ”Nationell yttrandefrihet är aldrig starkare än den globala yttrandefrihetens svagaste länk”
