Sitter på GANIL i Caen och kör ett experiment. Den här gången är det isotopen 92Pd som ska skapas. Allting går som på räls vilket ger en del tid att surfa lite på nätet, vilket i sin tur resulterat i att jag fastnat i ämnet Iran och kärnvapen.

Ganska nyligen var det en diskussion angående om Sverige skulle utbilda studenter från Iran och Nordkorea inom kärnteknik. Tydligen ansåg inte SÄPO det. Med risk att göra mina studentpolitikvänner upprörda måste jag nog säga att SÄPO har en poäng. Sverige har ju skrivit på Ickespridningsavtalet och en del av det innebär, om jag inte missminner mig, just att man inte ska sprida kärnteknisk kunskap till länder som inte är medlemmar. Naturligtvis ligger det i studentorganisationers intresse att värna om alla studenters rätt till utbildning, men jag anser faktiskt att de säkerhetspolitiska aspekterna väger tyngre i det här fallet. Vi har redan en kärnvapenmakt för mycket i regionen, det sista vi behöver är en till, i synnerhet en instabil sådan som öppet talat om att radera sina grannländer från kartan.

Nordkorea utförde ju en kärnvapenprovsprängning på hösten 2006 och en till i maj i år. Värt att notera är att utrustningen som användes för att bekräfta provsprängningen 2006 är utvecklad av en person som disputerade på Uppsala universitet. I alla fall så lämnade ju Nordkorea ickespridningsavtalet 2003 just för att kunna utveckla kärnvapen. Så att de kvalar in på listan över länder där som man borde vara försiktig med att utbilda i att bygga fler bomber borde vara ganska uppenbart.

Att Iran har för avsikt att tillverka kärnvapen anser jag inte att det råder något tvivel om. Man har ju tidigare hittat spår av höganrikat uran i Iran. Att man så snart efter att en ny hemlig anrikningsanläggning hittats väljer att provskjuta robotar är ju lite oroande. Och att man går ut med att man välkomnar inspektörer från IAEA är väl inte så konstigt. Självklart måste man visa sig samarbetsvillig när man blir tagen med fingrarna i kakburken.

Visserligen säger ju en annan del av är ju en del av ickespridningsavtalet att länder som vill utveckla kärnteknik i fredligt syfte ska få hjälp till det. Men eftersom Iran ständigt bryter mot avtalet anser jag inte att man måste följa upp de åtagandena. Dessutom verkar Iran måttligt intresserade av att köpa färdiganrikat bränsle som är för svagt för att bygga bomber av. Jag drar mig till minnes ett föredrag på Utrikespolitiska föreningen där Ardeshir Larijani, en Iransk toppolitiker, såg lite obekväm ut när han fick en fråga om detta. Hans svar var att västvärlden inte ska ha rätt till monopol på kärnteknik och att det var därför Iran anrikat i hemlighet. Jag förhåller mig lätt skeptisk.

Medan vissa tycker att Sverige borde hjälpa till att förhindra att Iran bygger kärnvapen tycker tydligen andra att världen behöver fler kärnvapenmakter. Personligen anser jag att världen inte behöver fler kärnvapenmakter, det räcker så gott med de vi har.

Samtidigt bör vi inte vara för rädda för allt som har något med kärnfysik att göra. Experimentet jag är på nu drivs till stor del framåt av en otroligt duktig och ambitiös Iransk student, till exempel. Men detta är grundforskning och enigt mig är det skillnad på fysik och teknik. Och jag tror att det är väldigt viktigt för utvecklingen av den regionen att vi hjälper till med att utveckla ett program för fysik, SESAME är ett utmärkt exempel på detta. Även om fysik naturligtvis också är en nödvändig ingrediens. Jag träffade till exempel en doktorand i somras vars forskarutbildning var en del av det brittiska kärnvapenprogrammet så är ju teoretiska beräkningar av reaktionstvärsnitt inte direkt relaterat till bomber på samma sätt som teknisk utbildning.

Men hur man ska hantera studenter som vill läsa kärnteknik är inte en helt lätt fråga. Dessutom är det en fråga som kommit närmare mig rent geografiskt i och med att Uppsala inrättade ett ingenjörsprogram i kärnteknik. Jag har skrivit lite om det tidigare. Hur som helst anser jag att man måste dra en gräns någonstans och jag skulle i så fall dra den vid rent tekniska utbildningar och länder som antingen inte är med i eller inte följer ickespridningsavtalet.